Förutom romaner och noveller i kriminalgenren skrev Agatha Christie också ett antal pjäser, sexton stycken verkar många bedömare vara överens om. En del av dem är bearbetningar för scenen av hennes egna verk, men så finns det tre stycken som har tagit den omvända vägen. Med början 1998 skrev Charles Osbourne tre romaner som byggde på tre av hennes pjäser, som i sin tur var original utan någon litterär förlaga. Det här är en av dem, men det är Christie som står som författare till dem i alla sammanhang, och det är tydligt att Osbournes insats inte är en litterär prestation. Det känns som ett pjäsmanus, bara omvandlat till löpande text. Men på något sätt gör det sig därmed för uppläsning snarare än för tyst läsning på egen hand. Det blir heller inte så långt, tre och en halv timme att lyssna på.
Genren för med sig ett par saker som man kan se som för- eller nackdelar, beroende på tycke och smak. Det hela börjar synnerligen effektivt med att en oväntad gäst stiger in genom de franska fönstren hemma hos Richard Warwick och hittar honom död, sittande i sin rullstol. På annan plats i rummet - på scenen, om man så vill - står hans fru med ett avlossat vapen i handen. Nu vore det ju inte Christie om inte det uppenbara visade sig vara tilltrasslat. På teatervis är det också synnerligen tydliga karaktärer. En kritisk bedömare skulle kunna kalla dem endimensionella. Där är den unge efterblivne (som det hette då) halvbrodern, den skärpta trotjänarinnan, den halvskumme betjänten/vårdaren och den tillgivne grannen. Så småningom kommer det också två poliser tillstädes, en överordnad som kanske är den mest normale i hela sällskapet, och en yngre som både citerar poesi och skriver egen. (Halva första akten sitter dessutom mordoffret kvar på scenen, och även i övrigt spelar han på sätt och vis huvudrollen i dramat, fast han inte har en enda replik.)
Om man är bekant med Christie från hennes romaner känner man igen en del standardingredienser i intrigen, men som vanligt varierar hon sig så att man ändå blir lurad, åtminstone i någon av de turer som händelserna tar. Det är någon som har ett förflutet, det är någon som ljuger av andra skäl än att vara mördaren, och det är någon som ser sin chans att utnyttja den uppkomna situationen. Och om man är bekant med engelsk litteratur eller dramatik som utspelar sig i stora hus på landet känner man igen "the baize door", och de franska fönstren, förstås.
Jag blev med ovanstående reservationer ändå positivt överraskad, så jag kommer nog att fortsätta med de andra två romanerna av samma sort. För den som vill läsa finns de i bokform på både engelska och svenska.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar