Det var länge sedan jag läste den här Maria Lang-deckaren senast, men jag kom mycket väl ihåg inledningskapitlet, ett av de bästa jag vet mig ha läst i en svensk deckare. Puck Bure, Langs huvudperson och berättare i de här tidiga böckerna, har varit i Egypten och tagit hand om sin far, egyptologen, och reser hem med flyg. Det är en resa med tidsfärg, som tar ett helt dygn med byten eller mellanlandningar i Rom, München, Frankfurt och Köpenhamn innan man landar på Bromma och Puck besviket konstaterar att hennes man Einar inte är där för att möta henne. Han är inte heller hemma när hon kommer hem till lägenheten, där det ligger diverse damkläder utströdda i sovrummet. Puck drar slutsatsen att Einar och damen är ute och roar sig, men så hittar hon damen i fråga i badkaret. Naken. Och död.
Lang har sina specialiteter, och en av dem är personförteckningarna som inleder varje bok. Den här är lakonisk, men innehåller en del som kommer att bli viktigt senare i historien:
I övrigt kan man genom veckodagar och datum konstatera att det utspelar sig hösten 1951, det vill säga samma år som föregående bok, men nu i Stockholm enligt den varannan-princip som verkade tillämpas strikt i början, men sedan friare. Förra gången var det i Skoga, som herrskapet Bure hittade ett lik, som vi kanske minns. Nu får man reda på att de bor på Skillinggränd, som ligger på Kungsholmen, inte långt från Stadshuset, och att deras vän, kommissarie Christer Wijk bor på Atterbomsvägen 30, inte så långt därifrån. (När Puck, lätt hysterisk efter likfyndet, ringer och väcker honom får man till och med reda på telefonnumret. Man får väl hoppas att ingen verklig person hade just det numret då.)
En annan Lang-specialitet är planskisser över miljöer, men liksom med förra boken har jag fått tag i en senare upplaga där den inte finns med. Men e-bokstjänsten är ens vän:
Det här, ska kanske sägas, är inte alls den bureska lägenheten, utan den miljö där det mesta av den övriga handlingen utspelar sig, som synes Humanistiska Biblioteket, kallat Hum B. Det hör till Stockholms högskola, och är inrymt i en gammal paradvåning vid Stureplan. Den rundade spetsen som vetter uppåt på bilden har utsikt över Stureplan, till höger löper Birger Jarlsgatan och till vänster Biblioteksgatan. Den som är hemma i stekarkvarteren inser att lokaliteterna numera inrymmer Spy Bar.
I den här intrigen är förstås Lang på sin mammas gata, eftersom hon, eller hennes verkliga version, Dagmar Lange, var disputerad litteraturhistoriker från Stockholms högskola. Inte bara Puck, utan även ett par andra medverkande har flyttat över från Uppsala, som Lange själv gjorde, och några stycken är litteraturhistoriker, inte minst de två som enligt personförteckningen "skriver om Stagnelius". De skriver varsin doktorsavhandling och är båda alldeles i slutet av arbetet. Själv har jag inte skrivit någon sådan, och kommer högst sannolikt aldrig att göra det. Men på dagarna arbetar jag med administration relaterad till sådant, och bland annat sköter jag det som fortfarande i den elektroniska eran kallas för spikning, det vill säga kungörandet av disputationer. Sällan har en deckare kommit så nära verkligheten för min del. Men jag undrar om man inte hade övervägt att ställa in disputationen om det hade begåtts ett mord i bekantskapskretsen och både disputanden och båda opponenterna* fanns bland de misstänkta.
En del svagheter har nog den här boken i jämförelse med Langs tidigare. Det blir tyvärr lite segt ibland när litteraturhistorikerna citerar Stagnelius och Shakespeare för varandra - för det gör de, när de tycker det känns på sin plats. (Bokens titel kommer från Shakespeares Macbeth, men fortsättningen av citatet rymmer namnet på ett annat verk, som vid den här tiden troligen inte var påtänkt.) Och det blir tyvärr lite tramsigt när det diskuteras erotik, som när Puck tänker om Christer "att den del av honom, som inte var kriminalkommissarie utan enbart könsvarelse, umgicks med en hel mängd outtalade önskningar", eller när Einar omsider har kommit till rätta och Puck mitt i extasen både satskommaterar, allittererar och får de relativa adverben rätt: "Och ska jag döma efter den lidelse och all den hopsamlade längtan, varmed han tog mig, så rymdes inte heller i hans medvetande någonting annat än vi två och vår varma och levande lycka..."
Bland övriga nyheter noteras att rättsläkaren docent Ahlgren förekommer för första gången. Jag vill minnas att han är mer eller mindre regelbunden gäst framöver och att hans retlighet och mustighet i formuleringarna blir mer uttalade senare.
Mitt exemplar ser förresten så här skräckinjagande ut på utsidan:
* På den här tiden var det inte bara en opponent vid disputationer. Här verkar det vara två, men jag har också sett skildringar med tre, där den tredje brukade vara en god vän som gjorde något skämtsamt. Men så rolig var man kanske inte i Stockholm.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar