37. Maria Lang: Rosor, kyssar och döden

Titeln på denna Maria Langs femte deckare är ett citat av Carl Jonas Love Almqvist. Med början i föregående bok och ett drygt decennium framåt står Lang på topp vad gäller litterära anspelningar i titlar och intriger. Inte minst beror det förstås på att hennes huvudperson och berättare Puck, numera gift Bure, är litteraturhistoriker, fortfarande med ofullbordad licentiatavhandling om Fredrika Bremer.

För hennes man Einar går karriären desto bättre; han har blivit docent i historia (eller om det var redan i förra boken) och ägnar sommarlovet åt släktforskning. Därför åker paret runt i Värmland och studerar kyrkböcker, men så nås de av ett brev från vännen och kriminalkommissarien Christer Wijk, som bjuder dem till sin förlovningsfest. Han har fastnat för en sondotter till den rike Fredrik Malmer, ägare till Rödbergshyttan, några mil från Skoga där Einar har vuxit upp. De skaffar sig anledning att passera lite tidigare än det var tänkt i inbjudan, och när Einar reser vidare till Skoga stannar Puck kvar, eftersom hon har fått en rejäl sommarförkylning.

Vi bör ha hunnit till sommaren 1953, konstaterar jag i början, när det framgår att Puck och Einar har varit gifta i två år. Det bekräftas så småningom av ett daterat testamente. Det är förresten så länge sedan att även en utbildad sjuksköterska hävdar att man blir förkyld av att bli kall, antingen det nu har hänt, som Puck själv anser, i en kylig prostgårdskällare, eller i samband med bad i Hyttsjön.

Det framgår inte av personförteckningen:



men det är kanske inte så överraskande att det är familjepatriarken Fredrik Malmer som blir mördad, och som vanligt är Puck på plats och gör vissa iakttagelser, även om hon inte själv drar de rätta slutsatserna av dem. Det gör inte jag heller fullt ut, men jag inser i alla fall att den sedan tjugo år försvunna Udda-Gertrud inte skulle nämnas om hon inte skulle visa sig vara viktig för händelserna i nutid. Det är inte heller den enda planteringen av viktiga bakgrundsfakta som kommer i samtal mellan Puck och familjen Malmer et al, och där tycker jag att Lang lyckas ovanligt bra den här gången.

En karta över lokaliteterna hör förstås till, och här är inte mindre än två sådana, en över själva herrgården Rödbergshyttan:

och en över grannskapet med gruva, hytta och skogar:

En bärande del av intrigen är Christers förhållande och förlovning med Gabriella, men jag blir aldrig riktigt intresserad av den. Jag har förstått av olika nätsammanhang där Lang diskuteras att den oförlösta spänningen mellan Puck och Christer är något som folk uppskattar, men jag tycker mest att det ställer till. Einar må vara tråkigare än Christer, men det är tydligt att det är honom Puck är förälskad i. Filmerna från 2013 förstärkte däremot triangeln, men det var ju inte det enda som gjordes där utan förankring i böckerna. Just den här filmen hade en i förhållande till boken alltför bearbetad intrig, som slarvade bort det jag tycker är de starka sidorna, särskilt kopplingen mellan dåtid och nutid.

Annars kan man återigen bocka av att landsfogde Löving medverkar med "klackring, ljusgrå kostym och sidenskjorta". Vad Puck inte reflekterar över är att det alltid har varit sommar när hon har träffat Löving, och att siden är ett svalt material. Han kanske har kamelhårsunderställ på vintern. En annan återkommande karaktär, provinsialläkaren Daniel Severin, är här med för första gången. För att vara läkare i en deckare har han ovanligt mycket med intrigen att göra, och han inskränker sig inte alls till att bara skriva ut dödsattester.

Sist och slutligen måste man säga att boken inte har åldrats väl vad gäller inställningen till den folkgrupp som alla kallar tattare. Det är inte bara frågan om att någon är mörkhårig och solbränd, utan inte minst kommissarien själv har en påfallande intolerant uppfattning om deras karaktär.