söndag 24 februari 2019
45. Elly Griffiths: Huset vid havets slut
Elly Griffiths' tredje bok om rättsarkeologen Ruth Galloway ger oss som har varit med tidigare precis vad vi vill ha. Det är en lagom spännande deckargåta, inkluderande ett antal skelett för att motivera Ruths medverkan, och en lagom spännande fortsättning på den övergripande historien om Ruth och poliskommissarie Harry Nelson, inkluderande deras familjer, vänner och kolleger. Det är numera ingen spoiler att Ruth mellan den förra och den här boken har nedkommit med en välskapad dotter, Kate, som Nelson är far till. Han har redan två döttrar i övre tonåren, och dessutom en fru som han uppenbarligen är mycket förälskad i, och det skulle kunna bli en rätt påfrestande förveckling. Men Ruth är klar över att hon ska ta hand om dottern själv och att faderskapet ska förbli en hemlighet utåt. Något avsteg blir det från dessa principer, men det är just så mycket som behövs för att det ska bli intressant att berätta om.
Huvudintrigen är bra, som man kan förvänta sig när det börjar med att det har hittats sex stycken skelett i en klippskreva på en strand i Norfolk. Sedan börjar det också att dö folk i nutid, så polisen behöver kopplas in. Ungefär mitt i undersökningarna finns det rentav ett inslag med chifferanknytning, kanske inte så avancerat, men en belöning till oss som gillar sådant. Miljön i de här böckerna har jag berömt tidigare, och Ruth bor kvar i sin ensliga stuga ute vid havet, nu med dotter och en katt. Huset i titeln är däremot ett större bostadshus, numera alldeles på kanten av en eroderande strand, men med ett mer grandiost förflutet med stor trädgård och fler invånare än den decimerade familj som bor där nu. För ovanlighetens skull är det dessutom ett rejält snöoväder i trakterna, vilket kommer väl till pass när olika nyckelpersoner inte är där de borde vara, och inte heller kan ta sig dit. Och så spelar tidvattnet en roll som vanligt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar