Christer Wijks och Camilla Martins relation avancerar så att de nu på allvar talar om att gifta sig, men också om vilka problem det skulle innebära med tanke på att hon så ofta är ute i världen och sjunger opera och han så ofta är ute i Sverige och utreder mord. Fortsättning följer.
Miljön den här gången är en värmländsk bruksherrgård, Blacksta, som jag tror är fiktiv. Där ska Kvinnoklubben ha kongress, och även om organisationen påminner en del om andra sammanslutningar med endast kvinnliga medlemmar så är den avgjort fiktiv. Tur är förresten det med tanke på hur det går till och vad som händer.
De här förutsättningarna gör att det är ont om män i förteckningen över de medverkande:
Några av de nämnda medlemmarna har eller har haft äkta män, så helt enkönat är det inte, men under första halvan av boken, som utspelar sig under själva kongressen, är Christer ensam representant för sitt kön. Det är också den del av boken som är bäst - allra bäst är det faktiskt i början när medlemmarna kommer resande till kongressen och presenteras på ett sätt som gör att vi inte en sekund tvivlar på att det kommer att hända något. (Greppet är förresten använt i en annan mycket berömd deckare.)
Egentligen är det alltså Camilla som är medlem och närvarande, men när hon ramlar över ett lik ringer hon förstås Christer. Han ska under tiden besöka "Uddgrens", och jag undrar om inte det måste vara en anspelning på Rosor, kyssar och döden.
Det hela inleds den 15 september 1961 och avslutas någon gång i oktober. Den litterära anspelningen den här gången är Anna Maria Lenngren. Omslaget är av Walter Nordgren, och jag har förgäves försökt hitta något figurativt där.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar