93. Camilla Sten: Staden

Den här omskrivna färska svenska rysaren är i all sin bristande realism riktigt spännande. Den handlar om Silvertjärn, ett övergivet gruvsamhälle i odefinierat norrländskt inland, där något hände för sextio år sedan. En enda överlevande, en flicka som var bara några dagar gammal, hittade man när man kom dit från civilisationen, och så en kvinna som var stenad till döds. Nu reser ett filmteam på fem personer dit och ska göra en dokumentär, är det tänkt. Bristerna i realismen är förstås att ett sådant ställe inte hade fått vara outforskat i sextio år, i varje fall inte nu när urban exploration har blivit en hobby bland andra (fast här skulle det väl snarare handla om rural exploration, om man ska vara noga). Men när teamet kommer dit och det börjar hända saker - alla fem borde nog i sitt psykiska skick inte ha följt med - är det som sagt spännande, och man vill gärna veta hur det hänger ihop. På för genren vanligt sätt finns det också ett berättarspår som utspelar sig i dåtid, och en förbindelse mellan berättelserna.

Tyvärr är boken i språkligt avseende ganska undermålig, och det stör mig när jag lyssnar. Det är underliga ordval, som får texten att kännas som en dålig översättning, det är inkonsekvens i tilltal med du, ni och titlar, och det är förvirring i bruket av sin och hans/hennes. Det är synd, för berättelsen är som sagt bra.