måndag 20 maj 2019
97. Karin Smirnoff: Jag for ner till bror
Det verkar vara något med Västerbotten som gör att författare skriver berättelser som utspelar sig där. Det går inte riktigt att frigöra sig från Torgny Lindgren med flera när man läser (eller lyssnar på) den här debutromanen, och ändå är den omisskännligt något eget och inte alls en efterapning.
Det handlar om Jana som kommer tillbaka till sitt föräldrahem, där hennes bror Bror bor. Han är ganska nedgången av alkohol och annat, och hon har en del med sig i bagaget, förstår man. Däremot dröjer det innan man förstås vidden av allt de har varit med om, varför det har blivit som det är, och vilka roller de övriga invånarna i Smalånger spelar i sammanhanget. Det är därmed svårt att säga så mycket mer konkret om boken, men den är välkomponerad och spännande, utan att för den skull innehålla särskilt rafflande händelser. Jana får jobb i hemtjänsten och där händer det inte så mycket mer än att deras "brukare", som termen ju är, dör efter hand.
Som av en händelse var Karin Smirnoff gäst i Lundströms bokradio i helgen som gick, när jag var mitt i den här lyssningen. Där framgick att det kommer en uppföljare i dagarna, och att hon skriver på en tredje bok. Det är effektivt, får man säga, för hon går nu också sista terminen på Lunds universitets författarskola, där målet är att under två år bli klar med en bok för publicering. Inledningen till den här var förresten hennes arbetsprov vid ansökan till utbildningen.
För mig har det varit ett lyckokast att lyssna på den allra största delen av den här boken. När jag läste korta bitar fastnade jag på egenheterna i skriftspråket, att namnen är hopskrivna, att de skrivs med liten bokstav och att repliker inte markeras:
Det märks ju inte när man lyssnar, och för mig var det bra. Jag tror kanske att man hade vant sig efter ett tag, men så långt kom jag aldrig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar