121. Ágota Kristóf: Analfabeten

Ágota Kristóf har uppmärksammats i olika sammanhang nu under 2019 i samband med en nyutgivning i ett band av hennes romantrilogi Den stora skrivboken, Beviset och Den tredje lögnen. Jag köar på den på biblioteket, och hade kanske helst läst den först, men nu blev det min tur med den här korta självbiografin, som också är nyåterutgiven. Det är bara runt femtio sidor, och därför egentligen snabbläst. Men jag tror att man tjänar på att låta det ta tid och sjunka in (även om jag är fel person att ge det rådet), och det är nog också en bok att återvända till.

Kristóf skriver enkelt och okomplicerat om ett liv med mycken dramatik. Hon föddes 1936 i Ungern, och hennes tidiga barndom sammanföll alltså med andra världskriget. Sedan sammanföll hennes ungdom med att Ungern blev kommunistiskt, och efter händelserna 1956 flydde hon med make och nyfödd dotter, och hamnade så småningom i Schweiz. Där skapade hon sig en tillvaro, där skrivandet var centralt, trots att hon övergick till att skriva på franska, som hon alltså fått lära sig i vuxen ålder. Vart och ett av de här kapitlen på fyra-fem sidor hade ju räckt till en roman, men det är något med den lapidariska stilen som ger eftertryck åt det hon väljer att berätta. Stilen är också läsupplevelsen, snarare än att den skapas av innehållet, så jag har inte så dåligt samvete för att ha berättat vad som händer.

Med dagens omsättning på litteratur kommer den väl på bokrean 2020, och då är jag benägen att slå till.