181. Maria Lang: Vem väntar på värdshuset?

Trots att vi har kommit en bit in på sjuttiotalet innehåller den här Lang-deckaren de komponenter som definierade hennes allra bästa alster på femtiotalet. Där finns en arvonkel, testamenten (i pluralis!) och en väl använd autentisk miljö. Onkeln och hans testamenten ska jag lämna åt sidan här, för att inte förstöra läsnöjet för någon, men temat är originellt (åter)använt.

Miljön finns också på omslagsfotot, men tyvärr inte i form av en planskiss inuti boken, och det hade varit på sin plats när det blir viktigt vem som har vilket rum. Det är gästgivargården i Kolbäck i Västmanland, där boken enligt uppgift är skriven, och vars ägare, Kaare Melin, medverkar som god vän till Almi Graan, liksom han var det till Maria Lang i verkligheten. Någon gång blir det lite tuggigt när pedagogen Lange tar över ordet; hon har förresten som vanligt placerat in en gymnasielektor i handlingen som kan bidra med sin kunskap i lämpliga longörer:

Jag brukar ha svårt för de utläggningarna, men här finns faktiskt en autentisk och intressant bakgrund till dem, nämligen handskrivna memoarer av en bonde från orten, gammal nog att ha kunnat se när Karl XIV Johan passerade på väg till Norge. Nu finns de tillgängliga i renskriven och elektronisk form hos hembygdsföreningen.

Lokaliseringen till Västmanlands län gör att det är Västeråspolisen som får assistera Christer Wijk. Därifrån kommer bland andra Bertil Svennung och Lars "Petrus" Turesson, som tydligen är kvar på sina befattningar fjorton år efter Farliga drömmar.

Det halvmånformade fönstret på huvudbyggnaden finns med i texten, och även det lilla runda på flygelns gavel - trodde jag. Men när jag hade noterat att fotografen hade lyckats få med den viktiga detaljen hade jag ändå svårt att få ihop miljön, och så visar det sig att fönstret i texten är det likadana som finns på gaveln på den andra flygeln, som ligger utanför bild.

Testamenten ska ju dateras, så det framgår mycket tydligt vilka dagar i maj 1972 det hela utspelar sig. Men där finns också en för eftervärlden nästan lika tydlig tidsmarkör, nämligen "en förkrympt nymyntad femöring".