234. Håkan Nesser: Halvmördaren

Håkan Nesser återvänder ibland till "staden K-", som har drag av hans uppväxts Kumla, men ibland ligger någon helt annanstans än i Närke. Här har K- fått sällskap av inte bara L- och M- utan även S-, men var de ligger har jag inte lyckats räkna ut. (På ett ställe nämns en breddgrad som tyder på ett nordligt läge i landet.) Men det går bra att ta till sig intrigen i alla fall. De mindre städer och samhällen som det utspelar sig i är generiska men välbeskrivna, och jag tycker just nu att det är befriande med någon som inte till varje pris ska ha in en beskrivning av vilka hus som kantar en viss gata där huvudpersonen promenerar (Maria Lang, jag tittar på dig).

Huvudpersonen här heter Adalbert Hanzon, en mycket nessersk karaktär inte bara till namnet. Han är en numera äldre man, något omständlig i sitt berättande, något enstörig i sitt leverne, något misantropisk i sin inställning. Ganska tidigt förstår man att han har något ouppklarat i sitt förflutna, som väcks eller vaknar när han får syn på en gammal bekant (på apoteket, typiskt nog). Vad det är kryper fram så småningom, men hur det hänger ihop blir klart först alldeles på slutet. Det är egentligen den spänningen som skapar berättelsen, för i nutid - som förresten är hösten 2019, det vill säga i framtiden - händer det ganska lite utöver att Adalbert sitter och skriver. Därmed finns ett annat nesserskt favoritdrag med, den lek med fiktionsnivåer som han ibland ägnar sig åt, även om det inte blir huvudsaken här.

Förra årets bok av Nesser var i stort sett dubbelt så tjock som den här. Det gör ingenting att den här är mer hanterlig; i själva verket är den alldeles lagom lång för den historia som ska berättas. Han hinner ändå med att få in både adjektivet luguber och efternamnet Klimke, som vi trogna läsare sitter och väntar på som Hitchcock-cameos, men jag tror faktiskt att hans återkommande byggnadsmaterial pommersten saknas den här gången. Och så springer den rödklädda joggaren förbi som vanligt. Med tanke på att det är Adalbert själv som tänks berätta är det tidvis en vindlande berättelse, både innehållsligt och formmässigt, men det väntar man sig snarast hos Nesser. Jag kan tänka mig att han numera är en acquired taste, aningen svår att ta till sig om man inte redan känner honom, men desto mer uppskattad av oss som har varit med förr. (Om jag räknar rätt är detta hans trettionde roman, novellsamlingar och noveller oräknade. Jag har faktiskt några olästa kvar.)