Det här är kanske inte Gogols allra mest kända novell. Men huvudpersonen är en underordnad statstjänsteman av den sort man känner igen från "Kappan", och absurditeterna är väl i klass med dem i "Näsan", där en näsa är ute på vift. På ett djupare plan är det här ganska obehaglig läsning, när huvudpersonens vansinne bryter ut på allvar, och tillvaron bryts sönder.
det tokiga är väl när man inte inser själv att man börjar bli tokig.
SvaraRaderaPå sätt och vis är det tur att den inte är längre, för det hade kunnat bli alltför jobbigt.
Radera