Utan att egentligen vara specialintresserad av fåglar tyckte jag att det här var en intressant läsupplevelse. Det handlar om fyra fågelarter, som mer eller mindre har försvunnit ur det svenska landskapet, trots att de för inte så länge sedan var relativt vanliga, åtminstone lokalt.
En av dem, dubbelbeckasinen, häckar fortfarande i fjällvärlden, där dess biotop, en särskild typ av våtmark, inte har försvunnit. Men i hela södra Sverige, där den en gång var vanlig, är den nu försvunnen, delvis också på grund av att den var ett attraktivt jaktbyte.
Sedan är det tre arter som inte längre häckar inom Sveriges gränser, trots att de är mer eller mindre vanliga i närområdet. En är mellanspetten, som häckade i ekskog med stora inslag av död ved, där den kunde hitta de insekter den levde av. En annan är den svarta storken, kanske aldrig riktigt vanlig, men ändå utbredd i sumpiga, otillgängliga skogar, som det moderna skogsbruket inte längre tillåter. Den kallades folkligt för Odens svala, och om inte annat lever det namnet kvar genom ett antal ortnamn. Själv har jag under en tidigare period i livet vandrat mycket i en skog där man passerar Onsvalakällan, och den svarta storken finns förresten också med som ett av djuren i Harry Martinsons och Björn von Rosens Nya bestiarium.
Och så är det den sista, blåkråkan, som är "drottning Kerstis kråka" i titeln. Blåkråkan sägs ha kommit till Småland under drottning Kristinas tid, det vill säga på 1600-talet, men det är kanske mer en folklig uppfattning än verklig vetenskap. Förekomsten minskade i alla fall under 1800-talet, eftersom det halvöppna haglandskap som den levde i successivt försvann med en ny form av lantbruk. In på 1900-talet fanns den i delar av Skåne och Blekinge, och i mitten av seklet etablerade den sig på Fårö, troligen genom invandring österifrån. Där var sista häckningen 1967, och numera är den bara en sällsynt gäst.
Förklaringen till att det här blir så intressant läsning är till stor del att det inte bara handlar om fåglar, åtminstone inte på ett ornitolognördigt sätt. Snarare är det en bok om förändringarna i det sydsvenska kulturlandskapet, betingade av att det småskaliga, varierade jordbruket har försvunnit. Det är därmed också lite vemodigt att konstatera att de fyra fåglarna har dåliga förutsättningar att återetableras, även om det kan finnas enstaka platser som genom naturskydd kan vara lämpliga lokaler för dem. Det krävs mer än så för att få en livskraftig stam, och en anledning till att de försvann var att man inte i tid insåg att de genom minskningen hade nått en kritisk nivå, där det inte längre gick att hejda utvecklingen.
Nu är det ju mycket tal om klimatförändringar, men frågan är om de kan ge nya förutsättningar för just de här fyra fåglarna. Samtidigt som de här fyra har försvunnit (eller nästan försvunnit), har ändå fyrtio nya fågelarter etablerat sig i Sverige, så allt är inte nattsvart.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar