Edward Gorey är lika oroande - jag hittar inget bättre ord - som i den förra samlingen serieberättelser av honom som jag läste. Han påminner egentligen inte om någon annan jag har stött på, men är lite besläktad med den engelska nonsenstraditionen, inte minst i inledningen till den första historien:
Det var redan torsdag, men gamle grevens konstgjorda ben kunde inte hittas; således, efter att ha beordrat tjänstefolket att fylla badkaren, grep han eldtången och gav sig omedelbart iväg mot sjöstranden där Haltebolinkspöket fortfarande tankspritt drev omkring.
Det absurda ger texten viss likhet med hur det kan bli i den där leken där man skriver varsin rad, viker pappret och sedan skickar vidare.
Bäst i den här samlingen är en historia om tre personer som stjäl/lånar en dressin och ger sig ut på en resa till synes utan mål och mening, för att inte tala om slut. Samtidigt som den är rolig blir man också mycket orolig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar