Det är en begränsad krets huvudpersoner i 1982 års Lang-roman:
och när man vet att Camilla Martin, Ove Hoffner, Almi Graan och Christer Wijk står utanför de misstänktas krets - och inte heller kan vara mordoffer - blir det inte många att välja på. Ett offer och tre misstänkta är alltså årets uppsättning. Men det kompenseras med råge av de verkliga personer som Lang befolkar sina böcker med sedan några år:
Jag har inte räknat, men det rör sig säkert om några dussin namngivna medverkande, från biskopen i Västerås stift Arne Palmqvist till kassörskan på Kungliga Operan. Det myllrar alltså på ganska duktigt i de autentiska miljöerna, stadsbiblioteket och domkyrkan i Västerås, Drottningholmsteatern, Operan samt kyrkan och stadsbiblioteket i Skoga (det vill säga Nora), privata miljöer onämnda. Jag tror nog att Lang har gjort sin hemläxa; skildringarna av detaljer i byggnaderna tyder på det. Men de fyller sällan annan funktion än att de medverkande kan konversera om en predikstol (eller dylikt).
Intrigen tar sin utgångspunkt i javanesiska dockor, med vilka Ove Hoffner framför dockteater. Han är i verkligheten systerson till Dagmar Lange, Maria Langs verkliga jag, och i böckerna därför systerson till Almi Graan, Maria Langs anagrammatiska författarkollega. Hans son är Janne, som nu förekommit i ett antal böcker och har hunnit bli sjutton år. Sedan händer det värre saker än att en docka förlorar huvudet, nämligen ett mord på en levande människa, men då är vi framme på sidan 148, en slagsida i dispositionen som Lang verkar ha stannat för, men som inte är alldeles lyckad. Upplösningen innehåller en hel del nyheter, som läsaren knappast kan ha kunnat ana. Frågan är om inte det här är Langs sämsta hittills. Avståndet till hennes bästa femtiotalsdeckare är hur som helst mycket stort.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar