Nu har vi nått den period i Maria Langs författarskap när hon hellre skriver om annat än mord och mordutredningar. Den här gången har hon fastnat för Dramaten, och naturligtvis skriver också hennes alter ego Almi Graan om Dramaten. Lang skriver dessutom en hel del om sin systersonson Jan Hoffner, som nu är i Stockholm mer eller mindre på heltid, och dessutom går ut och in som barn i huset på nationalscenen. För att ändå få till en deckare fyller hon på handlingen nödtorftigt med fem fiktiva personer, så det finns någon att ta livet av och åtminstone mer än en misstänkt:
Här finns ingen karta eller planritning, och att följa med i lokaliteterna på de många våningsplanen är dömt att misslyckas.
Eftersom dramat utspelar sig under nästan ett helt år - låt vara att det går på högvarv bara en kort period - är det en hel del skådespelare, regissörer och uppsättningar som nämns. Dem kan man kontrollera i Dramatens rollbok, som finns på nätet, och då ser man att det mesta stämmer om den uppsättning av Fröken Julie (i Ingmar Bergmans regi med Marie Göranzon och Peter Stormare i huvudrollerna) som är utgångspunkten för de mer centrala delarna i dramat. Däremot är det förstås en av de fiktiva skådespelarna som är sur för att Peter Stormare har fått den roll han själv hade bespetsat sig på.
Men det kan också vara tur att Lang håller sig till en något konservativ miljö, som hon är bekant med, för det blir inte helt lyckat när hon rör sig utanför denna komfortzon. Jan fyller tjugoett år och firar hemma i Skoga, vilket beskrivs så här:
Pappa Ove överlämnade "ett blygsamt penningbelopp", och när Janne hade summerat samtliga influtna dylika belopp insåg han med fröjd att han skulle få råd att köpa den minimala men dyrbara freestyle-apparat, som han länge hade åtrått.Jag tror eventuellt att en tjugoettåring skulle ha råd att köpa sin egen freestyle, som vid det här laget hade funnits i ett antal år.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar