21. Anna Alemo: Alla hjärtans längtan

Liksom föregående novell utspelar sig denna i Lund, men utan särskilt utpräglad lokalfärg. Den är till innehåll och ibland även formuleringar mycket lik den förra, och så bra var inte konceptet att det håller för sådan upprepning. Det är här en after work och inte en klassåterträff, men snyggingen som huvudpersonen mot sin vilja kärar ner sig i är lika mörk och hårig som den förre och har lika spontant reagerande genitalier.

Inläsningen är inte heller något vidare. Det är gott om konstiga betoningar, och dessutom mycket av vad jag kallar Stil-frasering (efter radioprogrammet i P1). Den går ut på. Att man gör paus. Efter vart tredje. Eller vart fjärde ord. Och går upp. I slutet av frasen.

Nu har jag provat det här och kan återgå till något jag vet att jag uppskattar.