41. Helena Öberg och Kristin Lidström: Kattvinden

Någon gång ibland fungerar bokbloggosfären fortfarande så att man kan få ett boktips i en blogg man följer - så hittade jag fram till den här formmässigt originella boken för en åldersgrupp som jag inte har mycket kontakt med annars. Den består av en inledning och en avslutning som huvudsakligen är text, och däremellan av ett långt avsnitt som berättas i bilder. En aning om fördelningen får man genom att se på det övre snittet, där textsidorna är vita och bildsidorna i färg:

Även i bildavsnittet finns det korta texter:

men det domineras av bilder över hela uppslag, suggestiva, ibland närmast surrealistiska, om än inte på det här exemplet. Det är de som skapar stämningen i berättelsen genom sina mättade färger och växlingen mellan detaljer och översiktsbilder. Upplägget gör boken befryndad med Thornhill, som jag läste för några månader sedan, men den här är något mindre utrerad, och definitivt riktad till en yngre målgrupp.

Historien berättas av Manda, en flicka i nutid, som lever sitt liv genom mobilen och den kontakt hon därmed kan hålla med sin kompis som har flyttat till Shanghai. Manda och hennes mamma bor tillfälligt - även om det verkar ha blivit längre än avsett - på Mandas farfars mäklarkontor. Manda får följa med honom till ett stort gammalt hus som han ska sälja, och så händer det mystiska saker där, ungefär som det brukar i stora gamla hus i barnböcker. Men det som lyfter historien är mellanavsnittet, som handlar om farfars barndom, och som förstås har anknytning till historien i nutid. Avslutningen är ovanligt elegant för genren och hade inte skämt en vuxenbok.

Även om jag är sådär fyra gånger så gammal som den tilltänkta läsaren fångas jag av både bild och text. Man får hoppas att omfånget på 350 sidor inte avskräcker ungdomarna, för formen gör det snabbläst, även om man bör låta bilderna ta sin tid.