100. Elly Griffiths: En cirkel av sten

Har man följt med i den här bokserien ända fram till nu - det här är bok nummer elva - vet man att man inte bara får en deckargåta utan att det också handlar en hel del om huvudpersonernas privatliv. Det brukar jag inte efterlysa i deckare, men här fungerar det ovanligt bra. Rättsarkeologen Ruth och poliskommissarien Nelson (han har ett förnamn också, men det används nästan bara av hans fru) har ju en dotter tillsammans, och hon har vuxit till sig så att hon faktiskt är en personlighet som får utrymme på egna meriter. Hängande löst från förra boken är förstås att Nelsons fru (som jag tror aldrig kallas mrs Nelson) väntar barn. Och så är det några kolleger till Ruth på universitetet, några poliser i Nelsons team samt några privata vänner. Det känns som att träffa gamla vänner, hade jag skrivit, om det inte läte så klyschigt.

Den här gången har intrigen anknytningar både geografiskt och personellt till det allra första fallet som Ruth och Nelson arbetade tillsammans med, en mördad flicka som hittades nedgrävd nära Ruths hem ute vid saltängarna. Det blir oväntade återseenden och ett fall som har lite för mycket gemensamt med det tidigare för att det ska kännas riktigt bra. Någonstans strax efter mitten är det hopplöst trassligt, men sedan löser det sig, förstås, även om det ser illa ut ett tag. En aning om trasslets dimensioner får man av att veta att det gäller dels ett likfynd, där liket är flera decennier gammalt, dels ett färskt bortrövande av ett spädbarn, dels slutligen ett mord i nutid. Vi kan förstås tänka oss att de alla hör ihop, för varför skulle de annars vara i samma bok, men hur är inte så lätt att veta.

Inte nog med att detta är bok nummer elva, det är den sista som för närvarande finns på svenska. Det ska komma en till i höst, om planerna håller, och känner jag mig själv rätt kommer jag att lyssna på den också. Inläsningen av Angela Kovacs är minst halva nöjet med de här böckerna.