111. Albert Uderzo: Asterix & Son

Det står fortfarande både Goscinny och Uderzo på det svenska titelbladet i den här samlingsvolymen, men den innehåller också de franska originalens motsvarigheter, och där framgår att det numera är Uderzo som står för både manus och teckningar:

Om det beror på det eller på något annat vet jag inte, men det här tjugosjunde albumet har en ton som jag inte känner igen från de tidigare. Det börjar med att ett piggt gossebarn är avlämnat utanför Asterix' och Obelix' hus:

och intrigen innehåller i huvudsak deras försök att ta reda på barnets ursprung, avbrutna av ett barns krav på mat och annan uppmärksamhet, som de inte är vana vid att behöva ta hänsyn till. Vid sidan av detta är historien ovanligt förankrad i verkligheten, om än naturligtvis inte en dokumentär. Det brukar inte förekomma andra verkliga personer än Caesar (och så Kleopatra en gång), men här spelar Brutus en viktig roll, för han har sina egna anledningar att vilja ha tag på barnet. Och även upplösningen har drag som verkligen inte är som vanligt. Hade man läst det här albumet som nyutkommet hade man kunnat gissa att det tänktes vara det sista, faktiskt.