Mats Haraldsson har här skrivit en roman om verkliga människor - en genre som i sina olika manifestationer har blivit ganska omfattande på senare år, är mitt intryck. Det handlar om hans farfars far och farfars mor, och så småningom också hans farfar. Tiden är i huvudsak några decennier i slutet av 1800-talet och några decennier i början av 1900-talet, och det är en väl vald tid för en skildring av den här sorten. Emigrationen och industrialiseringen leder till rörlighet i samhället på ett sätt som inte förekom tidigare, men det är ändå en tillräckligt avlägsen tid för att uppfattas som annorlunda mot vår.
Farfars far Johan är som ett av många syskon i en småländsk familj på landet en given kandidat för emigration. Det ovanliga med honom är att han kommer hem igen från USA efter några år - ingen spoiler, bedömer jag, eftersom han annars inte hade kunnat bli farfars far till Mats i Småland. Hans hustru Mathilda är mindre typisk, som en för tiden självständig kvinna, dels av nödtvång, dels av en inre drivkraft.
Den som liksom jag har släktforskat lär känna igen en del inslag. Det dör barn på ett hjärtskärande sätt, men så var det ju vid den här tiden, måste man komma ihåg. Det dör också en del vuxna i sina bästa år, också det vanligt förekommande i verkligheten. Emigrationen har jag nämnt, och bland dem som inte kan resa ända till USA finns också de som på andra sätt lämnar bondesamhället när där krävs mindre arbetskraft, och andra möjligheter yppar sig.
Även vanliga människor är med om intressanta saker - om inte annat blir de intressanta i historiens ljus. Det blir därför en intressant bok, kanske något paradoxalt, när det mesta som händer egentligen inte är så spektakulärt. Tydligt är att det ligger en gedigen research bakom, låt vara att det alltså också finns en hel del fiktion i berättelsen. Särskilt fäster jag mig vid personporträtten, som visar att det inte är så stor skillnad på folk förr och nu och som låter läsaren komma nära sedan länge döda människor.
Som konsumentupplysning ska till sist sägas att författaren och jag känner varandra från en skrivarkurs.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar