På något sätt är det här en memoarbok, men den är klassificerad som skönlitteratur på biblioteken. Jag har inte forskat i Torgny Lindgrens verkliga liv, men mitt intryck är att det är en blandning av dels verkliga förhållanden och händelser, dels ett antal påhitt. Bland det verkliga identifierar jag till exempel att författaren delar födelsedag med Gustaf V - men det är förstås sådana detaljer som man ska vara noga med om man vill att läsaren ska tro på de fabulerande delarna. Allra mest är det här ändå en bok om minnet, i singularis, och hur det kan fungera. Ofta återkommer han till hur lite han minns, och kanske är det en signal om att det följande ska läsas som fiktivt.
Vid ett par tillfällen konstaterar han att hans liv inte har format sig till en roman, utan snarare en samling noveller. Det återspeglar också boken, som består av ett antal episoder, som skulle kunna läsas var och en för sig. Men där finns också fina anspelningar mellan dem, och för den som har läst mer Torgny Lindgren finns det också anspelningar på flera av hans tidigare verk. Jag gissar att en del sådana går över huvudet på mig.
Det är nog inte så många som hittar till den här boken utan att ha läst åtminstone något annat av honom. Då får man vad man väntar sig, ett vindlande berättande som utspelar sig i Västerbotten (inledningsvis) och på andra håll i Sverige (inte minst Börshuset i Stockholm) och Europa (inte minst Central-). Där saknas heller inte vare sig pölsa eller lungsot.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar