165. Johanna Mo: Nattsångaren

Johanna Mo har skrivit deckare tidigare, men det här är den första om en ny huvudperson, Hanna Duncker, och det ska såvitt jag förstår bli fler. (Det verkar inte som om man får lov att ge ut en enstaka deckare som står för sig själv. Lite synd är det, tycker jag, med tanke på vad man då går miste om.)

Det är en bok som kan beskrivas ganska standardmässigt för att vara en nutida svensk deckare. Huvudpersonen är polis med ett inte helt problemfritt förflutet, och hennes privatliv får sin betydelse i det fall hon blir involverad i. Och så har hon kolleger med privatliv och en chef som inte är så bra som man vill att chefer ska vara. Men det finns också något här som jag tycker lyfter boken över det standardmässiga, framför allt vad gäller intrigen.

Hanna Duncker har, när det börjar, just flyttat hem till Öland och fått en tjänst på Kalmarpolisen. Hon har varit polis i Stockholm i rätt många år, men är född och uppvuxen på Öland. Hennes förflutna är att hon är dotter till en dömd mördare, numera avliden, och hennes ovanliga efternamn gör det förstås inte lätt i alla kontakter hon förväntas ha. Redan första dagen blir hon inkastad i en utredning som handlar om en tonårspojke, Joel, som hittats död. Joels mamma Rebecka är en gammal klasskamrat till Hanna, som hon inte haft kontakt med på många år.

Det blir faktiskt riktigt bra resultat av de här ingredienserna, som hade kunnat bli klyschiga. Möjligen är jag mindre förtjust i de skiftande berättarperspektiven, där åtminstone Hanna, en kollega till henne samt Rebecka följs i olika kapitel, förutom att det finns korta återblickar om Joels sista dag i livet. Det hade gått att göra på ett annat sätt - framför allt är jag inte så intresserad av kollegans privatliv, som känns skäligen överflödigt. Men när det handlar om utredningen, vilket det för det mesta gör, är det spännande och påfallande lättläst.