Den här memoarboken hade jag hoppats mer av, men den lär väl sälja ändå med tanke på huvudpersonens restriktivitet vad gäller intervjuer sedan hon lämnat sitt sista(?) uppdrag, det som nationell samordnare mot våldsbejakande extremism. Just den historien, och särskilt hur den slutade, med ett osant intyg åt hennes livvakt, tar en oproportionerligt stor del av boken med tanke på hur lite hon berättar i sak och hur gärna hon tydligen vill glömma alltihop. Hon erkänner det hon har erkänt tidigare, men frågan om varför hon skrev intyget får inget tillfredsställande svar.
Det präglar förresten hela boken, som blir ett ordrikt rättfärdigande, som tyvärr aldrig når det jag var nyfiken på. Ett annat exempel är hur hon återkommer till att det socialdemokratiska partiet när hon tog över som partiledare behövde reformeras, eftersom man förlorat ett val. Men varför inte Sahlin själv som partiledare gjorde det i den utsträckning hon ansåg behövdes, det får vi inte reda på särskilt mycket om.
Det är ingen traditionellt kronologisk memoarbok, och det måste inte böcker vara för att bli bra. Den här hade ändå mått bra av lite mer röd tråd. Nu återkommer vissa teman för många gånger utan att redas ut på riktigt. Bäst blir det faktiskt när det inte handlar om politiken utan om den depression hon drabbades av efter sin sista avgång, men den räcker inte till en hel bok.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar