196. Anders Fager och Peter Bergting: Kråkorna

Baksidestexten kallar detta för "en grafisk roman", och biblioteket har satt den på seriehyllan. Det förra håller jag med om, men inte det senare. Nu är inte detta platsen att föra en teoretisk diskussion om hur en tecknad serie ska definieras, men texten i den här boken skulle kunna läsas utan bilderna, den innehåller sådant som inte återfinns i bild, och bilderna är inte själva möjliga att läsa som en berättelse. Men för den teoretiskt lagde är det säkert en intressant analysuppgift att ta sig an den här boken för att bestämma vilket medium den egentligen tillhör. Det finns i varje fall i en del av bilderna information som inte texten också ger.

Innehållet består av en historia om Kim, som kommer resande med en av dagens två bussar, och kommer till en övergiven gård på landet i Värmland. Där har Kims farmor och farfar bott, och även Kim själv tillsammans med sina föräldrar en period i barndomen. Nu är farmor och farfar döda, och Kim har ärvt de förfallna husen. Så småningom rullas det upp en del av vad som har hänt, varför Kim inte har varit där på länge och kanske också vilken roll kråkorna spelar.

Kråkorna har fått många lovord, både i bloggosfären och, inte minst, genom att bli Augustprisnominerad. Den är värd all uppmärksamhet, för den är både bra och originell. Text och bild samverkar på ett ovanligt lyckat sätt, och då ska man inte glömma att redan texten på egen hand och bilderna på egen hand är små pärlor. Texten är sparsmakad, innehåller inte ett överflödigt ord, och behöver därför läsas långsamt och omsorgsfullt. Bilderna är suggestiva, inte alltid behagliga när natten sänker sig över den kolmörka ensliga gården, och bidrar till att skapa den stämning som stannar kvar hos en när man är klar. Det vore synd om klassificeringen som ungdomsbok skulle göra att vuxna läsare går miste om Kråkorna.