Edith Wharton är inte bara kuslig, och ställvis inte ens mest det, utan faktiskt riktigt rolig. Den här novellen påminner om Spöket på Canterville i sin lätta, distanserade ton. På samma sätt som den handlar det här också om amerikaner som kommer till England och vill ha ett stort hus på landet, inklusive spöke. Problemet med Lyng, herrgården som paret Boyne hittar i Dorset, är att det inte har något fastboende spöke. När det spökar där är det besökande gastar, och man förstår inte förrän långt efteråt att det inte var en levande besökare.
Med denna förutsättning etablerad är det inte svårt att gissa att den mystiske besökare som kommer dit inte längre hör till de levandes krets, även om Mary Boyne inte inser det. Inte heller hur det hänger ihop är något mysterium, men berättelsen lever mycket på miljö och stämning, och inte minst den humor som författaren lägger över lönntrappor och idegranshäckar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar