20. Tove Alsterdal: Rotvälta

Tidigare har Tove Alsterdal skrivit fristående spänningsromaner, vilket ju inte är det vanliga i den genren, där man väntar sig att få följa samma detektiv - numera oftast en polis - i en lång serie böcker. Helst ska man också engagera sig i vederbörandes privatliv, som gärna får vara lite komplicerat. Med den här boken tar Alsterdal steget in i den subgenren; det slutar på ett sätt som gör att man inte behöver läsa omslagsfliken för att förstå att det kommer åtminstone en bok till.

Polisen som det handlar om heter Eira Sjödin och arbetar i Kramfors. Hon är född och uppvuxen där i Ådalen, men har bott en tid i Stockholm innan hon nu är tillbaka. En viktig anledning för henne att vara där är hennes mamma, som hon bor tillsammans med och som alltmer glider in i demensen. Men det här gör förstås också att Eira ibland har kunskap om saker och ting som kan komma väl till pass i utredningar.

Det börjar förhållandevis dramatiskt. En man hittas död, knivmördad i sin egen dusch i ett lantligt beläget hus. Den som hittar honom är hans son, som inte har varit där på länge, och som av naturliga skäl blir misstänkt, både av polisen och omgivningen. Han har nämligen med sig i bagaget att i tonåren ha erkänt ett mord på en annan tonåring, men det kompliceras av ingen kropp har hittats och att han inte var straffmyndig, så egentligen är han inte dömd. Eira var något yngre när det hände, men är förstås bekant med fallet både genom sina egna minnen och från polishållet.

Sedan jobbas det på från polisens håll med att reda ut både vem som gått in med kniv i duschen och vad som kan ha hänt på nittiotalet. Det är en beskrivning av kompetent polisarbete, och för en gångs skull finns det inte någon inkompetent chef som lägger sig i och vill sköta all publicitet. Inte heller är det överdrivet mycket automatkaffe och skräpmat. Dessa klichéer är kanske äntligen på väg ut ur den svenska deckaren efter att envist ha hängt sig kvar.

Bäst är den här romanen i sin beskrivning av miljöerna i Ådalen, på ömse sidor om Ångermanälven, där både polishögkvarteret i Kramfors och brottsplatserna finns. Det är en trakt präglad av avfolkning, om än inte helt ödslig, eftersom det utspelar sig på sommaren, när en del av husen bebos av sommargäster. Det är gott om gamla industrier, nedlagda sedan länge, men kvar i landskapet som minnen av det som en gång gav en inkomst här. Däremellan finns nedlagda konsumbutiker, övergivna disponentvillor, igenväxande marker och annat som ger en vemodig ton åt berättelsen. (I ett av de små samhällena, Sandslån, träffar polisen på en återflyttad serietecknare, och inte annat jag kan begripa måste det vara Mats Jonsson. Han var förresten i DN med en ny serie i helgen som gick, och i P1 Kultur för någon månad sedan.)

Det slutar som sagt på ett sätt som signalerar en fortsättning, och det tror jag att fler än jag ser fram emot. Den här boken fick fina recensioner och utsågs av Svenska Deckarakademin till 2020 års bästa svenska kriminalroman, och det kan jag förstå.