För snart sex år sedan läste jag den här boken och konstaterade att jag hade svårt att inse dess kvaliteter. (Se där värdet med att ha en blogg att gå tillbaka till!) Sedan dess har jag lärt mig att lyssna till litteratur och dessutom att Torgny Lindgren för mig gör sig bäst i den formen. Det här betyder att denna nästan-omläsning är en helt annan upplevelse för mig, även om jag inte kan sälla mig till dem som tycker att det är århundradets bok. Jag kan sträcka mig till att utse den till decenniets skröna.
Utgångspunkten, som det i och för sig tar ett bra tag att komma fram till, är att den tyske krigsförbrytaren Martin Bormann under antaget namn bor i det västerbottniska inland där det mestadels utspelar sig i Lindgrens böcker. Han har alltså i den här fiktionen inte dött i Berlin vid krigsslutet - numera dessutom bevisat med DNA - utan är några år senare kringresande manufakturhandlare. Tillsammans med skollärare Högström reser han runt på dennes motorcykel för att utröna var den bästa pölsan lagas, för alla har sitt eget recept. Nog visste jag att det är en maträtt där både det ena och det andra kan användas, men jag undrar ändå om inte ekorrar hör till ovanligheterna.
Runt det här vindlar det en del sidospår, mest framträdande ett om en "notisskrivare", som i nutid är 107 år gammal, bor på "äldrehemmet Solsidan" och efter ett halvsekellångt avbrott nu skriver igen, låt vara inte för publicering i den tidning han förr skrev för. Det är alltså han som skriver om Bormann och Högström och det andra som händer på fyrtiotalet. Det mesta är alltså ganska vansinnigt, och författarens skicklighet märks inte minst i det att man som läsare accepterar det. Möjligen har jag alltså lättare att göra det när jag lyssnar på Lindgrens egen eftertänksamma och kongeniala inläsning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar