99. Stina Stoor: Sky blue och maskrosljusen

I den här novellen befinner vi oss på någon sorts vårdinrättning, som det inte bara är att lämna hur som helst, framgår det. Varför huvudpersonen är där tar det tid att komma fram till, och jag är inte säker på att det blir helt klart. Kanske hade det varit tydligare om man läste i pappersform i stället för att lyssna, som jag nu har gjort. Men det gör inte så mycket, för det är den sortens historia som medvetet är vag och undanglidande, och klarar av att vara det utan att bara vara frustrerande. Snarare blir man nyfiken, både på huvudpersonen och de andra där. En roman om det hade jag inte klarat, men det här var alldeles lagom.