tisdag 8 juni 2021

101. Ulrika Knutson: Kvinnor på gränsen till genombrott


Bokcirkeln har nytt tema, nämligen "hundra, jubileum etc" - eftersom detta är vår hundrade bok sedan vi började verksamheten. Tanken med just denna är att den handlar om Fogelstadgruppen (som jag gärna hade haft ett foge-s i, men så ska det tydligen inte vara), som grundades 1921, samma år som kvinnor fick rösta i riksdagsval för första gången, och det är ju därmed ett hundraårsjubileum. Boken är däremot från 2004.

Jag var inte så välbekant med gruppen och vad de egentligen gjorde, men det blir man här. Fem kvinnor räknas dit, och de grundade Kvinnliga medborgarskolan vid Fogelstad, som i tre decennier hade både sommarkurser och längre utbildningar för att höja bildnings- och utbildningsnivån bland kvinnor av alla samhällsklasser, så att de kunde ta vara på sina rättigheter. Namnkunnigast bland de fem är numera Elin Wägner, men de framstår alla som intressanta personligheter, och inte alltid helt kompatibla. De gav också ut en tidskrift, förutom att flera av dem hade en yrkesverksamhet vid sidan av det här projektet, som vad jag förstår bara sysselsatte rektorn Honorine Hermelin och Fogelstads ägare Elisabeth Tamm på heltid, och den senare drev också Fogelstad som lantbruk.

Dispositionen är sådan att kapitlen i tur och ordning koncentrerar sig på en kvinna i taget. Förutom de fem är det också några helt vanliga kursdeltagare, varav Ulrika Knutson faktiskt har hunnit träffa ett par stycken och intervjua. Det känns som en välgärning att ha gjort det i tid, för idag lär det vara svårt att hitta någon. Sedan handlar det också om en del kvinnor som var kända för annat, men som hade anledning att gästa Fogelstad som föreläsare eller vänner till någon eller några i gruppen, till exempel Moa Martinson och Alexandra Kollontaj. Av de namnen får man intrycket att verksamheten lutade vänsterut, men det är verkligen inte hela sanningen. Om något var den från början liberal, men inte partibunden.

Det här gör att kvinnorna återkommer i varandras kapitel och glider ut och in i framställningen som omväxlande huvud- och bipersoner, och det ställer lite krav på läsaren. Det är inte heller en bok där författaren är osynlig, konstaterade vi - snarare dyker hon upp och samtalar med både oss och dem hon skriver om. Framställningen är också ganska citattung, och det hade vi blandade uppfattningar om. Själv är jag benägen att tycka att hon har skrivit lite för lite själv och drunknat i saker hon vill visa för oss, medan andra i cirkeln inte var lika kritiska. Men det är kanske svårt att undvika det när det finns tidskrifter, protokoll och brev, brev, brev mellan dessa skrivande personer, som dessutom i flera fall verkar ha sparat allt och sett till att det arkiveras ordentligt.

Det finns mycket annat att fästa sig vid, inte minst att de fem tillsammans är en intressant blandning av modernt och omodernt, ibland nästan paradoxalt. Deras syn på utbildning berör frågor som fortfarande är aktuella - eller kanske på nytt, eftersom det har funnits tider när friskolor och alternativ pedagogik inte har varit så i ropet. Och Elisabeth Tamms syn på jordbruk hade idag varit ekologisk och fått alla tänkbara märkningar, medan den då var omodern eftersom hon inte ville använda konstgödsel. Är man tillräckligt långt efter sin tid kan man för eftervärlden framstå som före sin tid.

Slutligen kan jag inte låta bli att tala om att Amelie Posses gods i Tjeckoslovakien heter Líčkov, med just dessa diakritiska tecken. Svenskar brukar tycka att å, ä och ö ska se ut så, så då kan vi försöka få rätt när det gäller andra språk.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar