105. Harold R Foster: Prinsen från Thule

Förutom när jag hängde på månadens tema i april, som var just serier, har jag inte läst mycket sådant i år. Och något större projekt i genren har jag inte haft sedan jag gick i mål med Asterix i oktober förra året. Nu får vi se vad det blir av det här, men det finns i alla fall fyrtio album att läsa för den som vill.

Prins Valiant, alltså. Han är inte minst känd för sin frisyr, som han delar med Uma Thurman i Pulp Fiction, för att bara nämna någon:

Men han var först, både för att serien utspelar sig på 400-talet (med viss tänjning) och för att den kom 1937. I den här utgåvan har man samlat 46 helsidor, och eftersom det ursprungligen publicerades en i veckan är det ett knappt års produktion som ryms i varje del. De fyrtio delarna omfattar det som Hal Foster själv producerade, innan han lämnade över serien.

Serien har rykte om sig att vara en av de bästa som har gjorts, och det har jag lite svårt att se av det jag har läst hittills. Men den sticker onekligen ut genom sin på flera sätt monumentala framtoning. Formen, en sida i veckan i tidens dagstidningar i stort format, gör att det går att experimentera med enorma miljöbilder över halva sidan ibland:

Den löpande intrigen ansluter sig till såpoperans berättande, där ingenting någonsin riktigt tar slut, utan det finns alltid en tråd hängande i luften för att man ska vilja fortsätta. Här löses det med en minimal resumé överst på varje sida, men jag undrar om den är tillräcklig för att dra in en ny läsare. Men allra först händer det här:

Valiant är alltså son till "kungen av Thule", som hamnar i England - Norfolks marskland, om jag förstår det rätt. Det är en del som ska etableras i början, inte minst Valiants karaktär av hjälte. Han verkar ibland ensam ansvarig för hela folkets väl och ve:

och dödar träskmonster och annat som hade han aldrig gjort annat.

Som synes berättar den här serien utan pratbubblor, och närmar sig ibland en bilderbok. Kanske är det därför det kan bli aningen deklamatoriskt ibland:

 
inte bara i replikerna utan också i den berättande texten. Och när han inte deklamerar/deklarerar är han handlingskraftig:

Det kan någon gång bli närmast parodiskt:

men man kan inte ta ifrån den här serien att den inte liknar någon annan.