Ekerö utanför Stockholm mutas härmed in i det svenska deckarlandskapet, när Kerstin Bergman återvänder till sina egna barndomskvarter. Återvänder gör också hennes huvudperson, Iris Bure, som ska tömma sitt gamla barndomshem, en ganska vanlig villa, där senast hennes nu avlidna faster har bott. I röjningen - som förresten går på orealistiskt få dagar - hittar hon både egna minnen och ett antal spår till något som hände i grannskapet i slutet av sjuttiotalet. Hur hennes faster har haft med det att göra är också något som kommer fram efter hand, för Iris har inte haft så mycket kontakt med fastern i vuxen ålder, och lär känna henne genom hennes efterlämnade saker.
Det här är en riktigt bra kriminalroman, som inte påminner om så mycket annat jag har läst på sistone. Det tar sin tid innan det verkligen blir en deckare av det, för den första tredjedelen av boken handlar mest om hur Iris sorterar, städar och kastar (jag blir förresten nervös av hur mycket personliga saker och papper som hon är helt ointresserad av att spara, vare sig för egen del eller framtida släktforskare). Något mystiskt är det ändå, förstår vi, men det dröjer innan det blir allvar. Det är också en observant beskrivning av hur minnet fungerar, när något konkret kan aktivera ett barndomsminne, som man inte har tänkt på på decennier.
Ovanlig är den här boken dessutom genom att vara skriven på ett sätt som inte särskilt lätt låter sig överföras till film eller TV. Mycket av det som driver handlingen framåt är Iris' egna tankar om det hon hittar eller minns. Hon är också en person med rik fantasi, på gott och ont. Hon är tillräckligt fantasifull för att komma på hur saker och ting hänger ihop, men låter ibland också tankarna rusa iväg med henne och misstänker fel person för något. Det är förstås högst mänskligt, och hon är en huvudperson som man för det mesta kan sympatisera med. Enligt uppgift ska det komma en bok till om Iris i höst, och det ser jag fram emot.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar