170. Olivia Bergdahl: Barnet. En sonettkrans

Det är mycket som ska stämma i en sonettkrans. Varje sonett har fjorton rader med en rimflätning enligt mönstret ABBA ABBA CDE CDE. Hela sonettkransen ska bestå av femton sonetter, där den sista raden i var och en också är den första i nästa sonett. Den femtonde sonetten består av förstaraderna från de övriga fjorton (vilket innebär att rad 1 i den första sonetten är rad 14 i den fjortonde och därmed också rad 1 i den femtonde, eller om orsakssambandet ska ses omvänt där). Och så ska det förstås bli någon sorts innehållslig mening i detta. Det känns som skrivandets motsvarighet till att gravera frimärken - formatet är minimalt, det krävs enorm detaljomsorg och skärpa, och minsta misstag gör att man måste börja om.

Det är alltså imponerande bara att få ihop formatet, och det får Olivia Bergdahl utan minsta anmärkning. Innehållet är också bra, när det skildrar barnets tillvaro med den lilla begränsade världen, framtidsdrömmarna som växer efter hand och de störningar som finns av den harmoniska tillvaron. Hon lyckas till och med få till viss intertextualitet med rader som

de vuxna sa: vad ska du bli när du blir stor?

och vi sa: sjöman! och cowboy! musiker! artist!

och

(eller ren som en blomma, skygg som en hind)

men det finns andra fina rader, som

alltid samma livboj som det står trygg-hansa på

och 

rent objektivt betraktat ett bra fotografi

eller

då är det som att havet tar fart i göta älv

som placerar in sonetterna geografiskt tillsammans med bland annat Masthuggstorget och Älvsborgsbron.

Utmaningen, kan jag tänka mig, är att faktiskt få en sonettkrans att säga något och inte bara bli en teknisk uppvisning. Jag tycker att det lyckas, men är ändå mest imponerad av det tekniska.