173. Max Lundgren och Reijo Stävenborg: Åshöjdens BK. Kalabalik i lingonserien

Max Lundgrens böcker om Åshöjdens BK - som jag har läst, men först i vuxen ålder - blev både tecknad serie, publicerad i tidningen Buster, och TV-serie, som jag inte tror att jag såg när den kom på åttiotalet, utan först senare. Nu samlas serierna i tjocka volymer, som det planeras fyra av, om jag förstår det rätt, och man kan inte annat än säga att de är påkostade, med klotrygg och trådbindning. Men generationen som läste Buster har ju vuxit till sig och gjort karriär och kan ha råd att kosta på sig det här.

Historien är välkänd - den lilla fotbollsklubben i nordvästra Skåne som harvar i division 5 med spelare som sparkar motståndarna på benen och super till efter matcherna, men som år för år förvandlas till något annat och mer framgångsrikt. Det börjar med att den gamle landslagsspelaren Bagarn Olsson, som jag inte tror att man någonsin får ett förnamn på, tar över ett kafé i Åshöjden, börjar träna laget och dessutom blir ordförande:

(Det märks av priserna att det är ett tag sedan, men mer om det nedan.)

Centrala i lagbygget är de två tonåriga fosterbröderna Jorma och Edward Engmark, som oftast benämns styvbröder, den något mindre framträdande Björn Backe, och Hitte-Joel, som flyttar från sin destruktiva hemmiljö och in hos Bagarn, när han blir målvakt i laget:

Vid sidan av bollklubben har Bagarn också andra planer för ortens utveckling:

Hans samtalspartner på bilden ovan är Blåbärskungen, Edwards och Jormas fosterfar (samt Edwards farfar), som äger det mesta på orten, ber bordsbön och är ointresserad av fotboll, utom när han själv kan tjäna något på att det går bra för laget. Han är nog den mest intressanta karaktären i berättelsen, en närmast gåtfull man, som ingen kommer in på livet, allra minst fostersönerna. Att jag tycker så kan bero på att jag inte är så intresserad av fotboll, men även för oss finns det en historia som fängslar, nämligen den om samhällets utveckling och maktspelet däromkring.

Max Lundgrens böcker kom ut mellan 1967 och 1971, men utspelar sig tio eller femton år tidigare. Det framgår om inte annat av att Jorma, omkring femton år gammal när det börjar, är krigsbarn från Finland. (Den europaväg som byggs blev i verklighetens Åshöjden, Åsljunga, klar 1955. Det stämmer också med Max Lundgrens egen ålder när han som ung tillbringade somrarna där.) Serien började publiceras 1975, och i den är tidsmarkörerna mindre tydliga. Det är nog dåtid i förhållande till publiceringen, men kanske inte så avlägsen som i böckerna. Men så förekommer det spelare som heter Algot och Sjunne, och det gjorde det knappast efter femtiotalet.

Inte bara Åsljunga finns med lätt maskerat. Pojkarna cyklar till skolan i grannorten Örkelhöjden, och när laget spelar i femman möter de Stridsvig (Stidsvig), Vidinge (Kvidinge) och Brännby (Brunnby).

Till en början är jag inte så imponerad av Reijo Stävenborgs (då med efternamnet Piippo) teckningar, utan tycker att de är adekvata, men vare sig mer eller mindre. Sedan växer de, och framför allt är han bra på att med små medel teckna skillnaderna hos spelarna, utanför och på plan:



och allra mest rörelserna i bild:



vilket inte är så dumt i en serie som i varje fall på ytan handlar om fotboll. Under ytan handlar den om mycket annat.