29. Sayaka Murata: Hur mår fröken Furukura?

Keiko Furukura, oftast omnämnd bara med efternamnet, är en paradoxalt intressant huvudperson i den här kortromanen - paradoxalt, eftersom hon är så ointressant. Hon är sedan arton år timanställd i en närbutik, och detta engagerar henne förvånansvärt. Man kunde tänka sig att den som har en sådan tillvaro i så många år har anledningar till det, till exempel en engagerande fritid eller en privat situation som gör att man inte vill ha ett fast heltidsarbete. Men Furukura navigerar med nödlögner mellan arbetskamraternas och några gamla vänners undran - på jobbet säger hon att hennes föräldrar är gamla och sjuka och behöver hjälp, bland vännerna att hon själv är klen och inte klarar av ett vanligt jobb. Det håller inte riktigt, för i själva verket jobbar hon så mycket hon kan och får, i stort sett heltid, som det verkar.

Genom en del återblickar framgår det att hon har haft en barn- och ungdomstid utan särskilt många vänner. Den enda hon nu träffar regelbundet på egen hand är den yngre systern, och så blir hon inbjuden någon gång till umgänge med en grupp vänner. De undrar mest varför hon inte gifter sig eller skaffar ett riktigt jobb, två alternativ som verkar utesluta varandra helt även i det moderna japanska samhället. Hon är själv egentligen inte missnöjd med tillvaron, i så fall mest med dessa ideliga frågor. Närbutiken är hennes värld, och hon är den ideala anställda där, som aldrig ifrågasätter målen, alltid följer rutinerna, och gärna tar extra pass när någon annan timanställd har fått förhinder. Där fungerar det med hennes sätt att lära sig hur man uppträder - man härmar andra. Det gör också att hon under de arton åren har utvecklats lite ändå, beroende på vem hon har arbetat med och hur de har uppträtt.

Mina förväntningar på den här radioföljetongen var helt obefintliga. Jag kände inte till författaren - som förresten själv har arbetat i närbutik - och Japan har jag heller inte någon särskilt stark relation till. Men det är faktiskt en oväntat intressant historia, inte utan humor, fast Furukura förstås inte har minsta tillstymmelse till humor själv. Lagom lång är den också, tre och en halv timme ungefär.