52. Håkan Nesser: En främling knackar på din dörr och två andra brottstycken från Maardam med omnejd

Håkan Nessers färskaste bok - han kommer ju med en om året och någon avmattning syns inte - består av tre långnoveller, eller kortromaner om man så vill. Två av dem, den första och den sista, hade faktiskt kunnat få vara längre och stå på egna ben som vanliga romaner, medan den mellersta för min del hade kunnat koncentreras till en novell av mer vanlig längd.

Till de gemensamma elementen för de tre novellerna hör Van Veeterens gamle kollega inspektör Jung. Han är mest med på tre små hörn, för det här är inte den sortens deckare där man får följa polisens arbete hela tiden, utan snarare brottslingar eller brottsoffer. Han är kompetent och trivsam, men någon större personlighet får han inte tillfälle att utveckla här.

Först är det en smygande historia som heter "Beundran", men den visar sig smyga åt ett helt annat håll än man tror från början. Utgångspunkten är att en medelålders skolkanslist, gift med en kartongfabrikör, får en hemlig beundrare som skickar meddelande och operabiljetter och annat. Det är en del av mysteriet, men verkligen inte hela. Så småningom blir det löst på grund av "den särklassigt minsta ledtråd jag har varit med om", som Jung säger.

Sedan är det "Botgöring", som tar tid på sig att komma någonvart, men så är det ju inte sällan med Nesser. Stora delar handlar om en huvudperson som mest verkar åka buss till stan två gånger i veckan för att proviantera, men det händer så småningom lite annat också. Den hade som sagt vunnit på att tajtas till en del.

Och till sist är det titelnovellen, som är på det gamla klassiska temat "vem lurar vem", och möjligen också "den som gapar efter mycket". Främlingen som knackar på är av den sorten som ändrar livet totalt för huvudpersonen. I konkurrens med den första är den trots allt bäst av de tre.

Varje novell har sin egen inläsare, och de måste kommenteras, med tanke på det hatdrev som pågår i kommentarerna hos min ljudbokstjänst. Anna Maria Käll läser den första, utmärkt, och Reine Brynolfsson läser den andra, utmärkt, och fattas bara annat med tanke på att han nu verkar ha Nesser som återkommande uppdrag. Den sista läses av Mirja Turestedt, som är den det drevas mot. Jag tycker inte alls att hon är dålig - jag har hört henne förr utan att sätta henne på min svarta lista - men möjligen inte alldeles rätt val för Nessers långsamma stil. Hur som helst förtjänar hon inte drevet.