Det här är autofiktion, och det brukar jag inte ge mig på. Dessutom handlar det om ett tungt ämne, eftersom berättarens man får en hjärntumör som inte går att operera. Berättelsen handlar om deras liv tillsammans efter diagnosen, vad som händer med honom och vad som händer med deras relation. Inte heller den sortens böcker är vad jag normalt väljer. Nu blev den ändå läst, eftersom den ingick på min skrivarkurs, och vi hade förmånen att få träffa författaren i helgen som gick.
Det är alltså en historia med potential att beröra, och redan undertiteln på omslaget antyder ju att det inte kommer att gå bra. Ändå blir det inte outhärdligt, men kanske har jag läst lite för fort och aningen för distanserat för att inte bli alltför illa berörd. Författaren har en korthuggen, lakonisk stil som gör att innehållet kommer i förgrunden, men som också passar utmärkt till det som avhandlas. Det betyder inte att det saknas känslor, men de beskrivs sällan med de största formuleringarna.
Författaren hade mycket intressant att säga, inte minst att hon högst medvetet skriver enkelt, särskilt för barn och unga. Just den här boken har en vuxen målgrupp, men den riktar sig alls inte bara till läsvana. Av vår diskussion att döma kan den tilltala många, och den är värd sina läsare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar