Ibland är en kortroman på runt hundra sidor alldeles lagom utrymme för att berätta vad författaren har att säga - som här till exempel. Ändå ryms det en historia här som är allt annat än banal.
Det finns en verklighetsbakgrund i form av en flygolycka 1947, men här är handligen placerad några år senare, och på åtminstone en avgörande punkt ändrad. Vi får följa dels en passagerare på det plan som vi vet kommer att störta, dels ett antal personer i den expedition som letar sig fram till vraket dagen efter. Bland dem finns särskilt en tonårspojke som betecknas som "lite speciell"; idag hade han förmodligen haft någon sorts diagnos.
Till det centrala budskapet hör att en olycka av det här slaget får en enorm påverkan på mångas liv. Först tänker man kanske på alla som dör, men de som får röja upp bland resterna är inte heller samma människor efteråt, även om de överlever. Och runt de två grupperna finns förstås också massor av folk som får en annan tillvaro. Till och med den som skulle varit ombord men inte är det får på något sätt ett annat liv.
Hur hanterar man en läsupplevelse med innehållet att ett trettiotal personer dör? Det kan ju bli fullkomligt outhärdligt, men det blir det inte. Därmed inte sagt att det är muntert, men författaren håller precis rätt distans till skeendet för att man ska både klara av och vara intresserad av att läsa vidare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar