14. Elly Griffiths: Det låsta rummet

Det här är den fjortonde romanen om rättsosteologen Ruth Galloway och kriminalöverkommissarie Harry Nelson, och det nya här är - pandemin. Det går förstås inte att låta en någorlunda realistisk kriminalroman utspela sig våren 2020 i England utan att ha med smittspridningen och dess påverkan på snart sagt alla samhällsfunktioner. Men det är något dubbelt med just den faktorn, som både höjer och sänker nivån här. Å ena sidan är det väl mycket ältande av hur svårt det är att bedriva distansundervisning - Ruth är ju universitetslektor - samtidigt som dottern Kate fjärrundervisas hemma i stugan vid saltängarna. Å andra sidan är lockdown ett tacksamt sätt för författaren att förklara vissa saker i intrigen som annars hade varit mer svårhanterade. Man lägger ju märke till en enstaka person som är ute och går, om det egentligen inte är tillåtet, men man hade inte lagt märke till en person bland många man möter på en promenad. Och så finns det ju ett helt godtagbart skäl till att ett viktigt vittne kan dö mitt i alltihop, helt bortsett från att Ruths bekantskapskrets påverkas, så som den alltid gör i de här böckerna. Sammanfattningsvis är covid-19 en sorts okontrollerbar naturkraft som påverkar förutsättningarna i handlingen, ungefär som tidvatten eller oväder har haft en tendens att göra i de tidigare böckerna. De faktorerna saknas också här, om jag minns rätt.

Själva handlingen är som vanligt en blandning av ett fynd av gamla ben, som motiverar Ruths inblandning, ett förbryllande brott i nutid, som motiverar Nelsons inblandning, och en försvarlig dos interaktion mellan dem. De har ju den gemensamma dottern Kate, fast Nelson fortfarande är gift på sitt håll, och den historien tror jag att Griffiths kommer att hålla liv i så länge hon fortsätter med den här bokserien. (Det har i alla fall kommit en del till på engelska nyligen, som jag antar är på väg på svenska.) Utmaningen är att hålla liv i den utan konstgjord andning, och där är kanske gränsen nära vid det här laget. De gamla benen motiverar att en del av handlingen förläggs till Norwich och miljön runt dess katedral. Jag har gått omkring där lite med Google maps som vanligt, och det är onekligen en miljö som lockar. Det aktuella brottet är en serie dödsfall som verkar vara självmord, om det inte vore för vissa omständigheter och samband som Nelson har svårt att släppa. Och så knyts det ihop med alla de relationer som vid det här laget finns mellan polishuset och arkeologiska institutionen på det fiktiva University of North Norfolk.

Merparten av läsarna återvänder troligen till de här böckerna för att få se hur det går med de medverkande - inte nödvändigtvis bara Ruth och Nelson, utan också alla runtomkring. Någon gång tidigare har jag beskrivit det som att åka på en årlig återträff med folk man känner väl sedan länge, och så känns det nästan ännu mer den här gången. Den brottsrelaterade delen av handlingen är inte den starkaste som författaren har presterat, och spänningen uppstår nästan inte alls där, utan genom pandemins inflytande, där man vecka för vecka får följa det som nu känns som ganska länge sedan. Jag kommer nog att följa med ett tag till i den här serien, om den inte radikalt förändras, för är det något som den skulle förlora läsare på är det just det.