Den här mycket avlånga boken kom 2012. Författaren var då nittiotre, men det blev ändå inte hans sista bok, och det finns inget tecken på avmattning här. Snarare känner man mycket väl igen hans ord- och rimglädje, som bäst beskrivs med ett exempel:
Det handlar alltså om Klara kyrkogård i centralaste Stockholm, alldeles i närheten av Hellsings bostad, vilket också framgår på något ställe. Dit kommer folk med sina lunchlådor, men där finns förstås också ett antal kändisar begravda, och de medverkar på sitt vis, förutom andra kändisar med anknytning till Klarakvarteren. Här rimmas på Arendorff, Rudenschöld och Blanche, och läsningen är oavbrutet underhållande.
(Nej, tyvärr, inte alldeles oavbrutet, för på ett ställe skäms produkten av stavningen lärljunge. Det känns oerhört onödigt.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar