Någon gång i livet ska jag också ta natttåget från London till Skottland, som sir Harry Mortimer och hans hustru Kat gör i början av den här kortromanen. Kanske avstår jag från drinkar och sängfösare, men den här sortens deckare blir inte desamma utan en förhållandevis hög alkoholkonsumtion, även om den inte verkar påverka deras klarsyn när det gäller brottsutredningar.
De är på väg till ett slott för nyårsfirande, och det vore ju inte en brittisk deckare om det då inte bleve snöoväder så att sällskapet inte kan ta sig därifrån. Viktigare för intrigen är kanske att ingen utomstående kan ta sig dit, varken någon okänd brottsling eller polisen. Inte heller kan man använda telefonen - att placera intrigen i skiftet mellan tjugo- och trettiotal har onekligen sina fördelar.
Kat är amerikanska, vilket återkommande understryks i de här historierna. Hon kan behöva informeras om något brittiskt, och så får vi läsare också lära oss samma sak. Hon kan också uppträda som i någon mening utomstående, fri från de lojaliteter som verkar binda samman den brittiska överklassen. Den här gången är hon inte ensam om att vara amerikan - även slottets ägare är det, och dessutom någon sorts filmmagnat. Därmed är han inte heller någon som sir Harry har gått i skolan eller tjänstgjort i kriget tillsammans med, och hans branschtillhörighet gör att det inte är den traditionella aristokratin som tänkes fira nyår på slottet. Eller om det är så att de inte har lyckats ta sig dit på grund av ovädret; det framgår att det var planerat för ett större sällskap från början.
Det här är inte stor litteratur, som jag nog har konstaterat tidigare. Men i sitt format, mellan tre och fyra timmar, och sin genre är det mycket trivsam lyssning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar