43. Kristina Appelqvist: Klänning för korta kvinnor

Det tar lång tid innan man får reda på vad titeln syftar på, så lång tid att jag hinner bli lite störd av att historien jobbar sig framåt utan att vare sig klänningen eller några uppenbart korta kvinnor kommer in i bilden. Men det får sin förklaring, så jag ska inte låta det stå i vägen.

Kristina Appelqvist har skrivit tidigare; själv har jag bara läst hennes första serie som utspelade sig i akademisk miljö på Västgöta universitet i Skövde. Den var trevlig, men tappade mot slutet, som jag minns den. Den innehöll klara feelgoodelement, och med den här första boken i en ny serie tar författaren ytterligare ett steg över till den genren. Här finns den medelålders kvinnan som ställs inför något livsavgörande, förknippat med en förlust - och så lite humor och spänning på det. Nu är jag onödigt orättvis, för det är en genre som inte är mer mallbunden än flera andra, och det är på sätt och vis imponerande att lyckas med något som så otvetydigt har ena benet där och det andra i kriminalgenren.

Huvudpersonen Nina Storm är kommunikationschef på den fiktiva Myndigheten för kulturstöd, och redan där märks det att författaren är på hemmaplan. (Hon har själv kommunicerat på/åt myndigheter, framgår i intervjuer.) Nina har en inte alltför sympatisk generaldirektör att hantera, men också kolleger som i varierande grad delar hennes aversion mot "Draken", som högsta chefen kallas när hon inte är närvarande. Berättelsen fördelar sig i ungefär lika delar på Ninas arbete för myndigheten och hennes privatliv, som för tillfället domineras av att hon får ärva en prästgård i Mjöbäck i sydligaste Västergötland. Där har hennes moster och morbror bott, och hon själv tillbringat många lov och andra ledigheter, så hon är inte obekant med bygden. Men mosterns dödsfall har kommit oväntat och Nina är inte alls förberedd på att ta hand om ett jättehus med en jätteträdgård - för att inte tala om den kartong med sedlar som hon hittar i en garderob.

Det här trasslar vidare ganska duktigt, och de båda delarna av Ninas liv får också anledning att konvergera mot slutet av boken. Hur det går till är kanske inte alldeles trovärdigt, men roligt och fyndigt, och vid det laget är man ändå inne i intrigen så att man - i varje fall jag - inte är så kinkig med sådant.

För någon månad sedan hade jag tillfälle att höra författaren medverka i en panel på temat pusseldeckare på det här trevliga arrangemanget på Nora stadshotell:

(där jag förstås kunde ha fotograferat den panelen, men nu får det bli en bild från innan det började). Det framgick då att det nyss har kommit en bok till om Nina Storm, samt att författaren själv är uppvuxen i den prästgård som har en central roll här. Hon tyckte det var skönt att inte behöva göra så mycket research utan kunna utgå från det hon känner till, och det är onekligen något i den miljön som känns väldigt förankrat.