Bäst hittills i den här styckevist publicerade samlingen, konstaterar jag om den här klaustrofobiska historien. Ett gäng bestående av gamla tjejkompisar befinner sig i fjällen, och med tanke på huset de är i kunde allt vara fantastiskt. Pappan till en av dem verkar nämligen omätligt rik och har byggt sig ett mycket ensligt beläget men också stort och bekvämt hus. Dit måste man ta sig med skoter (eller helikopter), och vill man ringa är det satellittelefon som gäller. På ett inom genrens ramar trovärdigt sätt har författaren därmed lyckats med det som så många skräckhistorier inte klarar av, nämligen att svara på varför huvudpersonerna inte a) tar sig därifrån, b) larmar polis, c) misstänker att någon utomstående har kommit dit. Att det hela inleds med den årliga tävlingen i att berätta spökhistorier gör inte det hela sämre. Många hade nog valt att bygga ut det här till en roman, och kanske hade innehållet räckt till det, men samtidigt är det ett perfekt format som det är.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar