59. Johan Daisne: Inertia

Någon enstaka gång minns jag hur jag har hittat fram till en viss bok. Den här hade en bokcirkelkompis läst och bloggat om tidigare i år, men jag har lyssnat på ljudboksversionen, utomordentligt inläst av Lars Winclair.

Det handlar från början om en alldeles vardaglig situation, en man på ett tåg. Han är på hemväg efter att ha undervisat i en annan stad, som han gör en gång i veckan. Han kan sin resrutt och använder tiden för att somna till en stund. När han vaknar sover alla andra i vagnen, och hans klocka har stannat. Någonstans här är det inte längre vardagligt. Huvudpersonen själv låter sig inte oroas utan hittar i en annan del av tåget en äldre man att tala med, låna eld av och så småningom slå följe med, när de går av. Då har de också fått med sig en yngre man, och de tre vandrar över öppna fält, ett bra tag till synes utan att komma någonstans.

Behållningen här är samtalen mellan de tre, som berör inte minst tillvarons tröghet - inertia, som det heter i naturvetenskapen. Den gör sig påmind i olika former för de tre, både före det som skildras här och under tiden. Så småningom får också det hela en förklaring och upplösning, och den är jag mindre förtjust i. Ännu mer än själva handlingen är den alltför uppenbar i vad den vill säga, och som så ofta är det slutet man minns omedelbart efteråt. Jag tror jag kommer att tycka bättre om den här boken när jag tänker tillbaka på den om ett tag.