Även en medelbok av Håkan Nesser är bättre än det mesta i genren, konstaterar jag efter denna hans trettiosjätte bok. Han har sin läsekrets - och dit hör ju jag också - och han har sitt manér som läsekretsen uppskattar. Det är kanske slut på överraskande prestationer från honom, men man ser ändå fram emot årets bok i förvissningen att den är läsvärd.
Från början verkade det som om Gunnar Barbarotti vid polisen i Kymlinge skulle förekomma i en kvartett, som blev fem böcker. Men sedan har han återkommit, och nu verkar det som om han är epicentrum i det nesserska författarskapet, för det här är tredje boken i rad som har honom som huvudperson. Ska man vara rättvis är det ett huvudpersonskap som han delar med sin sambo, desslikes kollega, Eva Backman. De trivs tillsammans, både i tjänsten och på fritiden, och jag avstår från att fundera på hur realistiskt det är att de båda skickas ut tillsammans för att förhöra misstänkta, med tanke på hur noga deras chef Stig Stigman verkar vara med det formella annars.
Fallet den här gången inträffar mitt under brinnande pandemi, och just den är inte vad jag är mest sugen på att läsa om. Men den skapar en tacksam bakgrund i en historia som kan behöva anledningar till att folk befinner sig på vissa platser under vissa förutsättningar. Här handlar det om den framgångsrike konstnären Ludvig Rute - vars anfader som av en händelse har tagit sitt efternamn efter den gotländska socken där Nesser numera bor - och hans syskon. Ludvig Rute har lagom till julen 2020 fått låna en gammal byskola någonstans i västra Sverige, dit han bjuder in sin syster och sina två bröder. Systern har med sin dotter, ena brodern sin hustru och Ludvig själv sin "livsledsagarinna", som råkar vara dotter till husets ägare. Ingen av de inbjudna får reda på att det ska komma fler gäster, dels kanske för att det är i strid mot restriktionerna, dels för att syskonskaran inte har de bästa relationerna inbördes.
Det här påminner om en gammaldags engelsk deckare, vilket också ett par av de medverkande har sinnesnärvaro nog att påpeka. Naturligtvis inträffar det ett mord, och naturligtvis är förutsättningarna sådana att skaran av misstänkta begränsas till gästerna på stället. Paret Barbarotti/Backman - med viss hjälp av ett par andra poliser - får ägna några vinterveckor åt att reda ut vad som har hänt, varför de inblandade befann sig där, och om det som har hänt har någon koppling till det förflutna. (Vi som läser mycket deckare kan förstås ana att det måste vara så.)
Det hela berättas med Nessers vanliga dröjande stil. Både Gunnar Barbarotti och Eva Backman är eftertänksamma personer som inte hastar iväg med åtgärder, utan gärna resonerar med varandra om vad de har fått reda på och vad som är ett lämpligt nästa steg. Dramaturgiskt är det förstås utmärkt med ett sambopar som har ständig tillgång till varandra för den sortens samtal, som vi läsare får följa med i. Mot slutet ökar tempot, faktiskt till den grad att jag tycker att de sista femtio sidorna eller så blir lite slarviga, och upplösningen är inte alldeles tillfredsställande. Jag kommer på mig själv med att undra om författaren var hetsad av en deadline, för det hade med fördel kunnat skrivas några tiotal sidor till om det som nu händer i de sista kapitlen. Men som sagt, även Nesser i halvform är läsvärd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar