Med sonettkransar är det som med svamp, när man har börjat leta finns de överallt, känns det som. Den här kom för ett par år sedan och är ett skickligt hantverk med "detta det kanske strängaste av versmått", som baksidestexten säger. Jonas Gren skriver om en person som vallar skidor, vilket lånar sig till tankar, paralleller och utvikningar man inte tänkte sig på förhand. Om det inte läte så klyschigt skulle man kunna säga att det handlar om livet.
Det finns också ett efterord av Sverker Sörlin, och eftersom sonettkransen är som den är till formatet är efterordet längre än själva huvudtexten. Den är också intressant, men bör alldeles avgjort läsas just efter att man har läst sonetterna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar