Nobelpristagaren i litteratur blir traditionsenligt föremål för radioföljetong. Vi får väl se hur det går med det framöver, eftersom programmet ska läggas ner i april. Man kan kanske hoppas att specialinslagen – noveller och nobelpristagare – återkommer även därefter, men jag har inte sett något konkret om det.
Jon Fosse fick 2023 års pris "för hans nyskapande dramatik och prosa som ger röst åt det osägbara". Den här kortromanen är alltså prosa, men jag är inte riktigt i stånd att identifiera det nyskapande eller osägbara, måste jag erkänna. Introduktionen av radions producent kan tolkas som "stäng inte av, det ska vara så här" – mer konkret handlar det om att Fosses stil är upprepande, nästan mässande. Det gäller i särskilt hög grad satser som "säger Johannes", "tänker Johannes" och andra i samma stil. Man kommer in i det efter ett tag, men riktigt nöjd med det blir jag inte.
Johannes, huvudpersonen, är en gammal fiskare någonstans vid norska kusten. Han förekommer i ett kort inledande avsnitt som handlar om den dag han föds, och i ett längre som handlar om en dag när han har hunnit bli gammal. Vad som har hänt däremellan får vi till oss i brottstycken, men en del förblir osagt, så vi får gissa, eller rentav släppa sådant som inte betyder något för den berättelse vi hör.
Det är som sagt upprepande och ibland onödigt omständligt, utan att jag förstår vitsen med det. Det tar en kvarts lyssning bara för att Johannes ska gå upp och bre en smörgås med messmör, och då har vi inte ens fått särskilt mycket tillbakablickande. (Ska man vara rättvis hinner han även laga kaffe och röka en cigarrett.) Kanske är det ändå ett drag som går att hantera bättre vid lyssning än läsning i pappersform; jag är rädd att jag hade gett upp den här boken om jag hade närmat mig den i den formen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar