Vår bokcirkel kastar sig mellan ytterligheterna ‒ den minnesgode läsaren av denna blogg torde erinra sig att vi inledde hela verksamheten med den då färska nobelpristagaren Herta Müller. Det här ligger ganska långt från henne på alla sätt, konstaterade vi idag.
Genren "roadtrip med åldring" var kanske inte ny i och med Jonas Jonassons böcker om hundraåringen, men de är nog fortfarande de mest kända. Här är det tydligt att författaren gärna vill vara lika rolig och dråplig, men jag som inte ens tyckte det var så roligt första gången har svårt att se humorn.
Det handlar om Astrid, cancersjuk och ensamstående, som tar sig från Örebro till Lund via Jukkasjärvi ‒ fast ishotellet visar sig ha smält ‒ med husbil, större delen av tiden bogserad av en bärgningsbil. Med sig har hon sina vänner Tord och Axel, präst respektive poet (eller möjligen folkhögskolelärare), som på olika sätt ska assistera henne med hennes begravning. På vägen inträffar det händelser som vi nog ska skratta åt, men jag kan inte tycka det är så roligt när en halvtimmes lyssning går åt till ett misslyckat hopp i en backhoppningsanläggning.
Jag identifierar två problem. Det ena är att historien för ofta går på tomgång och att episoder som inte har något syfte tar för stort utrymme. Det andra är att Astrid inte är en huvudperson som man sympatiserar med. Hon är inte särskilt trevlig och har inte något försonande drag mer än sin sjukdom, och det räcker inte för mig. Till det här kommer att inläsningen är förhållandevis dålig med en entonig röst ‒ jag var tvungen att kolla om det var en AI eller en riktig person ‒ och många betoningsfel, varav jag nöjer mig med att klaga på predíkstol och sakristía.
Det finns en fortsättning på den här boken, och på sätt och vis är det tur med tanke på hur abrupt den slutar. Men det hjälps inte för min del, jag lämnar Astrid här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar