Det speciella med den här boken framgår av undertiteln; det är alltså en häst som berättar om sitt liv. Det är förhållandevis konsekvent genomfört, även om han här och var är påfallande kunnig om människornas liv och kan göra reflektioner som inte känns alldeles trovärdiga. Han heter från början Black Beauty och är av fin härstamning, men säljs ett antal gånger och hamnar hos ägare som inte alltid är djurvänner. Han får också andra namn; när han är droskhäst i London heter han helt enkelt Jack efter droskägarens förre häst.
Boken kom ut 1877, när synen på djur var en annan, och hästar var arbetskraft mer än något annat. Författaren har ett ärende, nämligen att hästar ska behandlas väl, eftersom de också är levande varelser med känslor. I tidens anda dras paralleller med lokomotiv och ångmaskiner, som alltså inte får bilda mönster för hur man förhåller sig till hästar. Det går inte att komma ifrån att ärendet ställer sig i vägen för berättelsen. De olika ägare och andra människor som Black Beauty stöter på är stereotyper, som fyller sina funktioner i intrigen, men knappast mer än så. Behövs det en gudfruktig droskägare som låter även hästen vila på söndagar, då låter författaren Black Beauty köpas av en sådan, och behövs det en pretentiös lady som vill använda stuptygel för att hästens huvud ska hållas högt, då finns det en sådan till hands. Där finns också det mer konkreta ärendet, nämligen att stuptygel är ett otyg (som också tack vare boken kom ur bruk).
Jag hade väntat mig något som mer entydigt hörde hemma i hästboksgenren, men på sitt sätt var det här en mer intressant bok än så. Sedan verkar den nog ändå ha haft sitt inflytande på senare tiders flickböcker av typen "X får en ponny".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar