Huvudpersonen i den här serieromanen, Emilio, har börjat bli för glömsk för att kunna bo kvar ensam i sitt hem, utan han får flytta till ett demensboende. När han kommer dit hör han till de friskaste, enligt den logik som styr en sjukdom som möjligen kan bromsas något, men inte botas. Demensen kan ta sig olika uttryck för olika människor, och här finns en provkarta på det mesta, tror jag. Det är skildrat med viss humor, kanske galghumor. En del av de boende har hittat strategier att hantera sin situation, andra är mest frustrerade. Som framgår på omslaget används ofta bilderna för att skildra sådant som skulle kräva mycket text i en vanlig roman, och de texter som finns är repliker i pratbubblor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar