47. Kristina Appelqvist: Vykort från en bortglömd prins

Nu när man är framme vid del tre i den här serien kan man konstatera att de fantasieggande titlarna genomgående får sin förklaring, men först sent i intrigen. Den här gången undrar jag därför inte så mycket, utan litar på att det kommer att framgå, och det gör det också. Däremot ställer det till det för en bloggare som inte vill berätta hela handlingen, för det går knappast att berätta så mycket om titeln heller. Prinsen är i alla fall Franz av Bayern, som alltså inte är fiktiv, men författaren verkar ha tagit sig vissa friheter med honom som karaktär.

Annars är det liksom tidigare Nina Storm som är huvudperson. Hon är nu tillförordnad generaldirektör på sin myndighet efter de turer som ledde till den tidigare generaldirektörens avpollettering i föregående bok. Men företrädaren har ändå ett arbetsrum där, eftersom hon är sysselsatt med en utredning, och det är förstås inte en optimal situation för Nina. Hon verkar överhuvudtaget lite för tafatt för att vara en riktigt bra generaldirektör, men hon ser det som ett tillfälligt uppdrag i ett halvår innan det kommer en ordinarie. Vissa akuta saker måste hon ändå ta hand om, som när det pågår en stöldraid mot myndigheter som har dålig koll på sin värdefulla konst.

Samtidigt försöker hon också sköta sin prästgård i Mjöbäck i Västergötland, och det kräver sin kvinna, om inte annat av rent logistiska skäl. Är det inte ett läckande rör så är det en konferens som hon har tagit på sig att ordna, låt vara att hon tar hjälp med en del av det praktiska. Här är det ett litet sällskap med generaldirektörer och en utbrytargrupp ur Taubesällskapet som ska dit. Och så är det två herrar från Mjöbäck, rörmokaren och en ny granne, som tar alla chanser att umgås med henne de helger hon är där.

Man ska inte döma ut de här böcker på grund av bristande realism. Det finns nog spår av verkligheten i en del av det som händer på myndigheten, kanske särskilt när bagateller tillåts ta stor plats och infektera stämningen. Som helhet vill jag ändå tro att verkliga generaldirektörer ägnar sig mer åt sina arbetsuppgifter än Nina gör. Men det är en väl berättad historia med många roliga episoder, någon gång gränsande till fars, och både Nina och hennes närmaste kolleger är personer som man gillar att återknyta bekantskapen med. Om det är en deckare är väl frågan, men konststölderna är det som knuffar den här delen in i kriminalgenren, tycker jag.